"Hej! Hur ar det med er? jag forstar att ni maste vara oroliga och att det kanns hemskt att vara sa langt borta just nu men som sagt jag ar ok och jag har manga vanner har. Folk borjar sa smatt hitta tillbaka till verkligheten. Jag inser att vi har haft en ofattbar tur har i Kata som har klarat oss sa bra om man jamfor med andra stallen runt omkring oss. Som jag har sagt tidigare sa ar bade varat kontor och mitt hem (och mina kollegors hem) helt intakt, vatten, avlopp och el funkar. I Patong ser det daremot ut som om en bomb har slagit ner och dom plockar fortfarande (tisdag formiddag) ut doda kroppar fran undervaningen pa Ocean plaza, ett stort varuhus som har matavdelningen i kallaren. Piren i patong dar var bat Rhapsody skulle ha lagt till ikvall ligger i smabitar 500 m in pa land, bilar star staplade pa varandra och allt ligger huller om buller. Vi far tragiska rapporter fran Phi-phi och Khao Lak. Just nu ar det ingen som vet vad som hander och vad som kommer att handa. Flera dykbatar aterupptar sin verksamhet i morgon eller dom narmsta dagarna, vi har annu inte bestamt om vi ska skicka ivag Rhapsody till Similan igen i morgon kvall. Just nu gor vi vad vi kan vi har skankt bort lite t-shirts, lamnat blod och rensar nere pa stranden och i stan samt avvaktar och ser om sasongen ar over nu eller om det kommer att komma fler turister igen nar chocken har lagt sig och allt ar upprensat. Nar man pratar med thailändare sa ar det det som oroar dom mest, att alla turister har akt hem, det ar ju nu som dom tjanar sina pengar som dom ska leva pa resten av aret. Vi vet annu inte vad som hander har, vi vet inte ens om det finns nagra korallrev kvar att dyka pa, formodligen inte. Jag tanker dock inte fatta nagot beslut om att aka hem forrens vi ser vad som hander har och om vi kan ha nagon verksamhet igang eller ej, det ar fortfarande for tidigt att avgora, vi maste borja med att fa ordning pa vardagen igen. Havet ar lugnt, palmerna grona och solen skiner igen. Skot om er sa hors vi snart igen.
Kram, Anna"
